Söndag 7/7

Hits: 113

Vi stannar på parkeringen i vad dom kallar för Tirups Örtagård. Av nån konstig anledning, parkerar vi långt nere i änden av parkeringen, husse säger att det är för att kunna backa undan med släp som vi dragit med oss. Inte för att jag förstår varför, för att voljären har ju stått här sen förra gången, och detta eventet var inte husses event att hantera, så va han ska med släp till, det fattar inte jag, men å andra sidan e de kanske därför jag e fågel, och han e betjänt. Vi lastas av, som vanligt, är det Swea och jag och Papih som åker i sele, även Emil är selad. Harry och Sally har fått åka bur, så även Hugin och Mumin.

Idag fick Alfred och Malte stanna hemma, för det visa sig bli en hel del fågel här endå. Vi går in via blomsterutställningen. Som vanligt så åker jag med husse,som går först, bärandes på gråkor, och väska, lillhusse med Emil direkt efter, med Pepsi och Ludde, och sist matte med Swea och Papih. Det är alltid lika spännande att ta sig igenom blomsterdelen på Tirup, det är nästan som en liten djungel, det finns palmer, vinstockar, stora träd, små träd, blommor i mänder, ja så långt man kan se på alla håll, allting är välskött och mysigt, det är folktomt när vi går igenom, men det är inte så konstigt, för Tirup öppnar inte förrens klockan 10.00.

Vi stannar till och hälsar på Patrik, han som bjudit in oss. Vi får reda på att Ceasar inte kommer idag,(den blågula som bor hos honom) för att han hade varit lite oregerlig under morgonen. Jag tänker, vilket stolpskott, det gäller ju att skärpa sig på morgonen så man kan komma med till detta underbara arrangemang. Efter några minuter går vi vidare och rundar caféet. Jag ger ifrån mig ett litet skrik, lite för att säga hej, men oxå för att berätta att nu är vi på gång, nu är vi här. När vi kommer fram, så verkar det nästan som om vi typ kommit sist.

Det kan vara Ok för vi brukar vara bland dom första, nån gång så måste vi kunna komma sent. Agneta och Lasse är redan inne i voljären, med musketörerna ( Cookie, Billy och Molly ) som flyger runder och värmer upp. Familjen Jönsson är oxå inne i voljären. Kul, dom har med sig Kalle, Smilla, Frank, Nemo och Ariel. Alla verkar morgonpigga och alerta. Perssons har oxå kommit, dom hade med sig Ella och Archie, samt Kabo. För er som inte hört namnen innan, jag har träffat dem några gånger, så jag tänkte jag kunder presentera dem, Ella och Archie, är Salvini papegojor, och Kabo är en grå jako. Även familjen Tall har anlänt och installerat sig. Dom har med sig både Max och Molly (solparakiterna) och Loke och Gizmo.

Elektra hade inte varit på voljärhumör i morse som jag förstog det, så hon hade inte kommit med. När vi kommer fram till voljären ( där vi ska få titta på människor ) ska det som vanligt hälsas, både mellan betjänter, och mellan oss fåglar, fram o tillbaks, efter ett tag. Det är väl bra att man e trevlig och artig osv, men kan man inte göra det under dagen, jag vill ju bara in och flyga runder nu, värma upp och hitta en bra plats att kunna se människor ifrån sen när dom kommer. Det tar ett tag men sen är det äntligen dags att få lov att gå in i voljären och bli av med selen.

Husse och jag går in först. Marie har redan tagit befäl över slussen och hjälper oss in. Marie e som skapt för denna tjänsten. med hennes gedigna bakgrund har hon alla kvalitéer för att se till att alla människor som vi ska få titta på, är hela och rena, vet hur man uppför sig och vet vad det innebär att gå in. Med militärisk korrekthet, styr hono voljärslussen med en järnhand, och gud nåde den som ens försöker dra en penna med denna människa och bryta något av gängse regler. Kort sagt, ordning och reda. På insidan står Jan och hjälper till så vi kommer igenom andra nätet, vi hejar, och pratar lite där oxå innan husse äntligen får tummarna loss o ta bort min sele, han passar även på att frigöra Harry och Sally. Sally flyger direkt upp och sätter sig på repet,  mitt i voljären, och får stifta bekantskap med Frank och Nemo, som redan har bestämt sig för att detta är deras plats, så dom ber Sally vänligt men bestämt att hitta ett annat utgångsläge inför starten av vår tävlig, och underhållning.

Själv flyger jag bort till andra änden, det finns en kraftig gren jag kan sitta på där borta, nån meter där ifrån sitter Smilla och myser med sin Matte, men hon gläfsar till med ett Hej, lite artigt till mig när jag kommer dit. Swea e kvar där ute, men jag tänker, ett litet tag kan jag klara mig utan henne, så jag passar på att busa lite med Billy och Molly, dom kan behöva lite mer motion. Eftersom vi är lite sena till föreställningen, så får vi anpassa oss till redan satta bestämmelser, som dom andra kommit fram till, inför dagens tävling. Inga trängningar eller direkta påhop fåglar emellan, inga poäng på träffar under midjan på människorna.

Och så är det bestämt att Kalle (molucken) är domare idag. Detta tycker jag är helt OK , Kalle är vår mest erfarena papegoja med sina 50+ år, och han har lite svårt att förflytta sig kontrollerat, så det känns rättvist att han får vara vår domare idag. Lillhusse kommer in och lämnar av Emil, som tar sig en flygtur när han blivit av med selen, och flyger bort och sätter sig precis som han brukar lugnt i ett hörn. Jag blir inte riktigt klok på vad han har för taktik med att gömma sig i hörnet, sitter han där och samlar kraft, funderar ut flygrutter, eller kanske andra planer, hur han skall vinna tävlingen, eller bryr han sig helt enkelt inte om att tävla, ja man blir aldrig riktigt klok på den där Fabro Emil.

Nu tjoar Kalle till, Så där slog klockan 10, nu är tävlingen officellt igång. Vi blir alla lite uppspelta och börjar flyga runder i buren, vilket förvirrar våra betjänter lite för det finns ingenting att vara rädd för eller reagera för i buren ännu, det är bara betjänter där, och vi fåglar, men det känns lite som att vi är på väg ut ur ett kosläpp, efter att ha suttit inne en hel vinter, det spritter i hela kroppen, tänk, nu kommer snart människorna, vi ska få träffa en massa konstigt folk, och vi kommer att få utmaningen att släppa nått färglatt på nån lycklig mottagare.

Ja, påtal om det, det missa jag berätta innan. jag börjar nästan misstänka att matte vet vad det är för tävling vi håller på med, för i morse, så serverade hon blåbär i frukthacken, och blåbär ger jättefina fläckar om man bara processerar dem rätt. Alla vi i vår flock hemma, har försiktigt tagit i oss varenda blåbär, låtit skalet vara kvar i skålen, så att ensymerna ifrån skalet färgade av på resten av grönsakerna, ätit dom infärgade grönsakerna, så vi har fått i oss så mycket färgämne vi kan av blåbären. Även Emil hade koll på detta, det såg jag ifrån där jag satt och åt i morse. 

Det bor en rund här på Gården Tirup, en gläffslig liten pälsklädd krulltot, som springer runder och stör ordningen. Den brukar komma bort och skälla på oss, husse brukar jaga bort den, och så stannar den borta ett tag men sen kommer den igen, ingen av oss fåglar tycker om den egentligen, men vi kan inte göra så mycket åt den. Och mycket riktigt, nu var den på ingång igen. Den kommer ner i från Caféet, går in genom rabatterna med rosor, bort under stolar och bord som står vid sidan om voljären, smyger bort bakom betongstolen, och försvinner för ett tag.

Gizmo ropar att han ser den, men den blir kvar där bakom, Stefan o Krister flyger runder för att se om dom kunde få en bättre vinkel för att se var den blev av, det blir lite tumult runt den sidan där hunden försvann, husse upptäcker orsaken till tumultet, och beger sig mot slussen. Hunden som uppfattat att han är upptäkt, börjar dra sig längs med trädkanten, genom högt gräs och slöj, runt voljären och kommer ner till bortre gaveln, trots att vi alla uppmärksammar att vi ser honom, med skrik och rörelse, smyger han, förmodligen i tron att vara totalt osynlig, ner mot hörnet  och ställer sig ganska nära hörnan där Emil hittat plats från början.

Emil, ger kommando till alla kompisar, ssshhhhh, sen vänder han sig med rumpan utåt, tar i med hela kroppen, hans gula näbb blir rosa, nästan röd, ögonen blodsprängda, han nästan skakar i hela kroppen, jag börjar förstå nu att Emil haft en plan redan från början med sin planering och jag blir nästan lite avundsjuk att jag inte själv tänkt på denna grej. Han pressar och pressar för att sen till slut släppa den största dumpning jag sett på år och dagar, rakt över hunden. Under tiden som Emil pressat, så har tystnaden i voljären eggat hunden till att ställa sig på baktassarna, med framtassarna mot nätet, han råka fastna lite lätt och står upprätt med ansiktet strax under Emil, och där står han och småskäller på Emil, så träffen är klockren och omedelbar.

Emil dumpar en rödgrön sörja, över nos ansikte nacke och rygg på den här lurvpellen, som chockad står kvar i några sekunder och undrar vad som hände. Vi brister alla ut i världens största garv, vissa skrattar med skratt, vissa med skrik musketörerna gurglar lite på sitt vis, men alla tittar roat på när hunden till slut skamset lunkar bort, in i skogen och försöker gömma sig, kasa sig mot gräset där inne för att bli av med den lilarosa färgen i ansikte och nacke, jag tror inte vi ser honom på ett tag. 

Med detta har Emil tagit en väldigt stor ledning i tävlingen, för hunden stog på svarta listan, det blev en klockren träff, där tillochmed lite hamnade i munnen, så emil drog in 15 poäng på en runda. Starkt jobbat , HAN E MIN FLOCKMEDLEM skriker jag stolt och flyger bort till Emil för att grattulera honom. 

Hits: 32

Nu börjar vi alla i voljären bli förväntansfulla, vad ska vi få se för människor denna gången. Vilka av oss kommer att få mysa mest, vilka kommer att lyckas tigga till sig mat. Än har det inte kommit några gäster, så vissa ägnar sig åt lite annan sysselsättning. En grej som vi brukar testa, är när Archie och Ella är med, så brukar vi prova hur närma vi kan komma. Ni förstår Archie och Ella har ett inbyggt sensor system, som ljuder när nånting kommer närma, lite som ni vet backsensor på en bil, först inget ljud alls, sen små pip, små pip lite mer intensivt, och till sist jätteskrik som inte vill upphöra, och som är så högt att det kan få klockor att stanna. Vi andra, brukar ha en liten inside tävling om vem som kan komma närmst, utan att dra maxtutan.

Detta är ingen uttalad tävling som man kan få poäng på, eller vinna pris. Utan mer som en utmaning bland oss som känner sig lite uttråkade ibland, Vinnaren är såklart Archie, och eller Ella, för dom kan vara intill varandra utan något larm går alls. Just nu verkar det som om musketörerna känner sig hugade. Salvinina, sitter uppe på repet, nästan ända uppe vid infästningen. I lugn och ro, ingenting hörs. Billy, har landat på repet, ungefär 25 repvarv ifrån Archie som står längst ut, millimeter efter millimeter, flyttar sig Billy sakta sig upp mot dem. Cookie verkar vara i maskopi med Billy, och ja, kanske Molly e med på ett hörn, för Cookie gör en Flyby, strax ovanför huvudet, och i samma stund tar Billy 2 stora kliv mot Ella och Archie.

Nu tar Molly sats, hon sitter i trädet borta i andra hörnet, efter en snabb nickning till Billy, flyger hon upp högt upp i mitten och sen dyker hon ner strax under repet, under där salvinisarna sitter, dom hoppar till, men säger inget, deras uppmärksamhet vigs åt Molly, och samtidigt försöker dom hålla koll på var Cookie blev av. Billy tar in ca 10 repvarv fullständigt omärkt, Cookie gör en flyby igen, denna gången ganska högt över dem, så dom inte skall bli för irriterade, samtidigt som Molly förflyttar sig ner mot en gren strax bortom där repet hänger, klart högljud och synlig så att hon skall behålla intresset hos Salvinina.

Billy smyger som en ninja längs repet och lyckas inta 8 repvarv till. Vid detta laget brukar första pipsekvensen redan vara igång. Cookie och Molly väljer att göra en samtida flygning nu, där dom korsar varanda, i tryggt avstånd från Archie och Ella, men tillräckligt nära för att få uppmärksamheten att hållas kvar. Billy hukar sig något, försöker bli ett med repet, smyger sig vidare mot dem, det är bara 6 repvarv kvar nu mellan billy och Archie. Kanske ska berätta, vi räknar repvarv, för vi har ingenting att mäta med, men enligt husse, är ett repvarv ca 1.5 cm. Molly slår nu på stort, och flyger upp ända upp i nock, och hänger där några sekunder, Cookie, gör lika dant, och hänger sig vid sidan om, dom flaxar som galningar, hängandes i nätet, och så visslar dom så där konstigt som bara dom kan göra. Billy har nu 2 repvarv kvar.

Detta är garanterat nytt rekord. På givet tecken ifrån Billy, släpper både Molly och Cookie, taget ifrån nätet och störtdyker ner mot marken, precis innan dom slår i backen, fäller dom ut vingarna, och glidflyger i hög hastighet in under repet där salvinisarna sitter och ser på spektaklet, Billy kryper dom sista centimeterna, ställer sig upp och säger PEEKABOOO, precis intill Ella och Archie. Det blir ett fasligt liv på Salvinisarna, dom går från 0 till 100% direkt, och skriker så högt att dom tillochmed skrämmer sig själva, Ella tittar på Archie i full panik, och skriker, Archie, blir lika paff han och skiker tillbaka, och så avlöser dom varandra flera gånger, ja i kanske 5 minuter innan dom börjar inse att dom gått på en blåsning. Hela voljärens medlemmar, ja förutom Salvinisarna, asgarvar, Knoll och Tott skrattar så mycket att dom håller på att ramla av pinnen dom sitter på, det i sig ser ganska kul ut varpå Sally och Harry oxå börjar skratta, men mest åt Pepsi och Luddes fadäs.

När det lugnat ner sig lite, flyger Billy, som tidigare lämnade repet då det börjades skrika, tillbaka till repet, går upp till ca 18 repvarv och säger. - Förlåt, jag kunde bara inte låta bli. Hoppas jag inte skrämde er för mycket. Archie, som insåg det roliga i det hela, svarade Billy, att Ja, hjärtat var i halsgropen ett bra tag, men vi börjar lugna ner oss nu. Snälla gör inte om detta igen, Ella orkar inte fler sånna här chocker idaVi kommer alla överens om att Billy vunnit den här eskapaden, och lovar dyrt och heligt att inte göra det igen, iallafall inte den närmsta kvarten. 

Och det skulle visa sig bli riktigt lätt att låta bli det. För nu började folk strömma in i voljären. Slussvakterna gjorde sitt jobb, släppte in lagom mycket folk, några tjocka, några smala, några fågelvana, några totala noviser. Vi turades om att underhålla, för det va ganska alldagligt folk som gom in nu i början, inga ess som stack ut, inga definitiva måltavlor att vilja träffa. och vi visste, framför allt i vår flock, att vi hade en bra laddning att släppa, och den skulle ju släppas på rätt ställe, för vi hade ju en hyffsad utmaning att försöka slå Emil och hans ryck tidigare idag.

Emil, ja, han satt kvar i sitt hörn och halvsov, helt ostört, eftersom det inte kommit så mycket folk än, utan dom stannade upp hos Stefan o Krister, Nemo och Ariel, ja dom stannade hos mig ett antal gånger oxå, jag hittade en dam som va dum nog att gå in med en stråhatt i voljären, förstår inte vad dom tänkte slussvakterna heller som inte såg till att detta inte skedde. Vissa saker är typ NO NO i intag i voljären, det blir liksom att komma in med knark i en knarkarkvart, det är oundvikligt att det sker saker då, som tillexempel, har man örhängen på sig när man går in, och inte är vaksam, då kommer någon av oss att utan att vi ens tänker på det, autonomt, flyga bort, landa lite hårt på axeln, under tiden som människan försöker återfå balansen, så tar vi örhänget för att leka med.

Kommer man med Keps på sig, så kan personen ifråga räkna med att vi kommer att sätta oss på en axel, hos denna människa, nafsa lite snällt i örat, eller däromkring, för att avleda uppmärksamheten, och sen vid givet läge klippa knoppen på toppen av kepsen.

Samma sak är det för mig och stråhattar, ser jag en stråhatt, så bara måste den av. Den här damen, stog i andra sidan av voljären, när jag vände mig om, och hon hade blicken vänd mot slussen till, jag tog sats, dök en meter för att få upp hastigheten, slog sen ett par snabba vingslag, och så var jag borta vid damen, med fötterna i huvudhöjd, jag svepte förbi damen, grep tag i hatten med klorna och flög vidare. Det jag inte hade sett vid min igångflygning dock, var att det fanns ett snöre som gick ner under halsen på kvinnan, så eftersom jag fick ett bra tag med klorna, blev det ett så kraftigt ryck, att både jag och damen tappade balansen, och jag höll på att störta mot kortväggen, jag blev tvungen att släppa taget om hatten, damen lyckades med nöd och näppe undkomma med bara ett fall på knäna, och tumultet var ett faktum.

Husse stog inte många meter ifrån mig sekunden efter och jag fick en rejäl utskällning, efter att han hade kontrollerat att damen var OK. Jag vill starkt hävda att det inte var mitt fel, för vem bär ens stråhatt från början, och sen dessutom tar med den in i voljären, utöver det, binder fast skiten i halsen. Nä jag hävdar att hon oxå är skyldig till det som hände.

Men det går ju inte förklara det för husse, inte när han är på detta humöret, så det bar sig inte bättre än att jag fick sele på mig ett tag, ja det finns inga burar med för att stoppa in mig och Swea i, så det e det vi får som pausstraff om vi hittar på något dumt. Damen, fortsatte gå runder i voljären, med hatten i händerna istället. Hon verkade lite uppjagad men oskadd av situationen.

Det blir nog inte ett så långt straff för denna förseelsen. 

Hits: 34

Jaha, sitter fortfarande i selen, misstänker att husse nog blev rätt sur iallafall, tanten med stråhatten, e kvar, och har gott runder och pratat med dom flesta betjänterna, även husse, och hon har pratat med mig oxå, hon verkar inte arg. Tror husse lite har glömt bort att jag sitter i sele. Jag ger honom ett litet tag till, sen får jag snällt berätta att han får göra en ombedömning av sitt beslut om min strafflängd.

Voljären är fylld till bredden nu, det e folk överallt, hör att några i från skanör, står och språkar nere i ena hörnet, med Smillas Matte, det är en man med kortklippt svart hår, han bär vit skjorta, och väst, västen verkar vara av mocca eller liknande, attans att jag sitter fast, han hade varit ett utmärkt offer för en 4poängare. Frun han går med har oxå mörkt hår, långt lite ner förbi axlarna, hon bär en handväska där det står DG på, jag har inte en susning vad det står för, men jag förmodar att det ska betyda Dags Gammal eller något likande för den ser sprillans ny ut. Undra va hon ändrar till om en vecka ? VG ? Nåväl. I famnen bär hon en tjej på kanske 2 år, tjejen har ljust krulligt hår, ja för att inte säga helt blont. Jag vet inte hur det funkar hos människor, men hade det varit sånna skillnader om jag fått en unge, hade Swea fått svara på både den ena och den andra frågan. Fast vid närmare eftertanke, vet jag inte vilken färg ungen skulle kunna ha som jag skulle bli misstänksam på, jag har ju typ hela regnbågen på mig, men det e klart, e ungen spissnäbb, då jädrar.

Hur vet jag då att dom e ifrån skanör? ja det hör man ju lång väg, den snorkiga dialekten går det inte ta fel på, låter ungefär som dom där tomtarna i Mandelmanns, ja .. jag har hört lite när husse har slökollat, oops, får inte berätta att husse kollar på sånt, så säg inte att det kom ifrån mig. Smilla sträcker sig emot den lilla tösen, hon verkar jättetuff och gullig, ja både tösen och Smilla såklart.

Tösen räcker upp handen mot smilla, jag ser hur både mamma och pappa stelnar i sina rörelser, dom fryser typ fast i marken och tystnar från sin konversation med smillas matte. Efter några sekunder, så tystnar sällskapet brevid, och kort där efter sprider sig tystnaden som en vind över en prärie, om jag sluter ögonen, så ser jag framför mig en utdöd gammal westernby, där dammet rullar i bollar förbi, för vinden, det väser ifrån husknuten då blåsten tar sig där förbi. Denna känslan förmedlar sig även här ibland blad och träd, alla väntar spänt på vad som skall hända här näst. Smilla, tar enkelt tag i tjejens handled, hon lyfter den åt sidan, så hon kan komma åt att lätta huvudet på tösens axel och smeka hennes kind med sin kind. Allt för att berätta för tjejen att hon är accepterad, och det går bra att klappa henne.

Mamman är helt förskräckt, darrar , ja skakar, Maken chippar lite lätt efter luft, men lyckas inte förmå sig att säga nånting, man kan se skräcken i ögonen på honom oxå. Och det e klart känner man inte smilla, så e hon stor, jättestor, och hennes näbb är lika stor som halva tösens huvud. Smilla känner nu av stämningen och backar tillbaka något, och med det så är det precis som om man vrider igång ljudet långsamt på en gammal radio, långsamt börjar det låta lite ifrån några fåglar, Pepsi ger till ett GoodagGodag, föräldrarna till tösen andas ut, och verkar få tillbaka lite blod i ansiktet, iallafall mamman.

Pappan är fortfarande lite i chock, så smillas matte, får lägga handen på hans axel och förklara att smilla aldrig ville nånting annat än det hon gjorde, och att allting är lugnt nu. Vill tösen så får hon klappa, för det har smilla berättat. Killen vaknar till, och reagerar instinktivt med att dra fru och barn till sig, backa några meter och ställa sig i ett hörn en bra bit ifrån smilla. Matte, som kommit in med Swea under tiden, och som sett förfarandet, förklarar även hon att det är helt lugnt, men om dom inte vågar vara kvar, så kan någon av oss (betjänterna) hjälpa dom ut genom den djungel av livsfarliga papegojor dom tagit sig in igenom.

Killen svarar lite andefattigt, att dom vill stå kvar och titta lite på avstånd, och samla mod, men vill vara kvar. Detta gör ju det ännu tydligare att killen med vita skjortan är ett lämpligt offer för en 4apoängare, nu är det bara frågan vem som ser det mer än jag och tar chansen, för jag sitter ju fortfarande fast hos husse. DomarKalle, har även han uppfattat möjligheten, så han har förflyttat sig, för att kunna hålla lite bättre koll på familjen bort till en av benställningarna i mitten.

Gizmos husse, ser att killen i hörnet känner sig lite trängd, och bestämmer sig för att gå bort och prata med honom, han går bort, ged Gizmo på handen, så som gizmo brukar sitta, och hälsar på familjen, först på frun, sen på herrn, och så säger han hej till tösen. Liselott heter hon visst. Dom står och pratar ett tag, det är helt omöjligt att höra diskussionen, för det pratas lite över allt. Husse står och pratar med Daniel, om solparakiterna som sitter hos honom där han står och sköter slussens insida, Lillmatte Tall, står och pratar med Lillmatte Persson, ja det bubblas lite varstans. Nu hör jag en röst jag inte känner igen, vilket gör att jag släpper ännu mer av koncentrationen på familjen i hörnet.

Det kommer ytterligare en dvärgara, Kira, hon är ungefär så stor som Magnus och Brasse, men har en gult fält i nacken tillskillnad från mina flockmedlemmar. Och sen så har killen som precis kommit in genom slussen även med sig en Ädelpapegoja till, en hane vid namn Ziggy. Kul detta har jag aldrig varit med om tidigare, nu har vi ädel me hansson, ädel me jönnson  och ädel me tall.

Ädelpapegorna jag träffat innan har varit trevliga, så jag förmodar även denna är det. Det tar inte många minuter innan Ziggy och Christian kommit fram till husse och mig och sagt hej, och Ziggy passat på att presentera sig för de fåglar han inte träffat tidigare, bland annat mig. Jag sneglar bort mot hörnet och diskussionen som fortfarande pågår där, nu har Gizmohusse satt över gizmo på killens handled, och gizmo får en gratis chans att försöka jaga ifatt emils ledning.

Men killen är fortfarande lite reserverad, så Gizmo får ta det väldigt långsamt, han tillåter killen att klappa lite nätt i nacken, tillochmed tilllåter vingberöring, det är tydligt att Gizmo är på uppdrag, för detta brukar han inte acceptera, efter lite klapp och smek, tar han några snabba kliv upp på killens axel, väldigt noga med att inte ha näbben för närma ansiktet, eller på något annat vis skrämma killen, och husse lugnar samtidigt killen med att Gizmo är snäll och inte bits, iallafall inte ofta skojar han till det. Gizmo ser sin chans, han backar in med stjärten mot killens nacke, och sträcker sig bakåt i försök att få en träff som tar både skjorta och väst.

Vi andra håller näbbar och klor (ja vi har ju inga tummar), vissa på att Gizmo ska lyckas, vissa på att han ska missa. Efter någon minut, kliver Gizmo ner, klättrar över till husse igen och ser nöjd ut, det liksom tindrar i Gizmos öga, han verkar klar. Samtalet fortgår i hörnan, Domarkalle har svårt att se om det blivit nån träff, så beslutet dröjer. Det är inte förrens Gizmohusse tillslut upptäcker att det skett en "olycka" och ber om hjälp ifall nån har en våtservett.

Våtservett betyder träff på papegojspråk, nu behöver vi bara se var. Kalle skickar upp Frank att titta, och frank flyger bort  för att ta sig en titt, han landar på nätet, strax ovanför killen, så han får en bra bild på vad som hänt. Märket sitter på skjortan, några centimeter under kragen, men har tyvärr inte träffat västen så som den behöver för att få extra poäng. Frank hänger kvar, Gizmohusse torkar så gott han kan bort märket, men råkar skicka lite över på västen, något som Frank inte är sen med att rapportera.

Domaren tar dock beslutet att detta skedde utan Gizmos inverkan, så han delar enbart ut 2 poäng för träffen. Gizmo blir sur och skriker att han kommer att lämna in en protest till sekretariatet. Vad han egentligen menar är det ingen som har en susning om vad innebär, men det är nånting som Gizmo hört sägas på TV när Gizmohusse tittat på damfotboll. 

Hits: 27

Husse börjar röra sig otåligt, nu är goda råd dyra, jag vet vad detta betyder. Husse hann inte få något kaffe i morse, och nu börjar det märkas, han är på väg ut ur voljären, genom slussen och bort till caféet för att råda bot på bristen. Jag inser att om jag inte omedelbart kommer ifrån husse så kommer jag att få hänga med på denna runda, och förlora viktiga minuter mot dem andra i denna så prestigevärda tävling. Jag gör några taffliga försök, klättrar ner i famnen, biter lite i armen, kliar på nacken med klorna, men detta verkar bara skynda på det faktum att husse måste ha kaffe. Jaha, det e bara att hänga med Daniel, öppnar rappt slussens innersida, och yttersidan glider även den upp som på rels, och så e vi ute.

Husse går bort och tillförskaffar sig en kaffe, bra nu ska den bara rinna ner, och så blir allting lugnt och fint igen. När vi kommer fram till slussen igen, så är det kö in. Trevligt många nya exemplar att titta på. Matte och Swea har kommit ut igen, dom står borta vid ett par, liten bit bort ifrån slussen. Vi lämnar kön och går bort till dem. Matte presenterar dem för husse, Annelie, och tja, jag hörde inte riktigt, vi kallar honom Sven. Hon påpekar att Evert bor hos dem. Evert, hmm det ringer en klocka, det namnet har jag hört förut, det är ingen jag träffat, men både Swea och Sally har pratat om honom tidigare.

Kommer jag ihåg rätt, så nämdes han en dag när vi pratade om att Amazoner som Emil, inte verkade ha speciellt mål i mun, utan var tysta nästan jämnt. Då kunde varken Sally eller Swea, låta bli att argumentera. Evert var en av dom mest högljudda och skrikiga amazoner dom träffat, När dom varit på besök berätta sally, och suttit hos husse och matte, när dom ätit med Gittan, hade evert fört sånt liv att det nästan varit olidligt att sitta kvar utan att ryckas med i skönsången som han körde. Swea erkände att hon några gånger sjungit med, och då hade Sunny hakat på, varpå Gittan hade fått resa sig och lite stämma i bäcken, för att det skulle kunna gå att vistas i lokalen.

Ja, Evert bodde hos Gittan tillsammans med Sunny (blågul ara vi pratat om tidigare) och Vinny, en mordhuvad liten grabat med förstort självförtroende. Evert, som va åldersman i huset, ja förutom Gittan då, var den som bestämde, och det tyckte inte vinny riktigt om, så såfort hon fick komma ut på morgonen, så flög hon direkt upp på Everts bur, och spatserade i demonstration fram och tillbaka tills Evert, som är blind på ena ögat, till slut fick flirr och gav sig efter henne, oftast han hon iväg, men det saknas några tår på ena foten, som bevis på att evert minsann vunnit minst 2 gånger.

Tillbaka till konversationen, Evert, som följt med till Sunnys nya ägare, hade varit där och hjälpt till med Sunnys anpassning till sin nya situation, för att gå ifrån att varit tamfågel, där man fått sova i mattes säng, nästan alltid, till att bli voljärfågel skulle kunna vara ganska skrämmande, så det var ju skönt att Evert kunde följa med och hålla Sunny i vingen. Efter en månads tid, hade Sunny fått flytta ihop med en jämngammal Blågul hane ifrån danmark. Dom hade lite problem med språket i början, men när Evert lämnade, så verkade det som om dom förstog varandra iallafall hjälpligt kroppsspråket iallafall.

När detta skedde, så kände Evert att han blev lite tredje hjulet, så det var ju bra att denna lösningen blev av. Nu bor Evert tillsammans med dessa tillsynes trevliga människorna, och ytterligare en amazon, en hane som jag inte uppfattade namnet på, men som bara var några år yngre än Evert. Och så vitt jag hörde i detta samtalet, så verkade det gå jättebra för Evert att komma in i den nya familjen. Vi står kvar här i säkert över 20 minuter innan husse får tummarna loss att börja gå in igen i voljären.

Jag är nu hyffasat irriterad, av att ha förlorat så mycket tid. Jädra fasoner, så hårt straff för en stackars stråhatt. Väl inne igen, så släpper husse på selen, tar av den och låter mig flyga iväg, jag flyger bort och hälsar lite glatt på Ziggy, vill ju ha koll på konkurrensen, spanar även in Kira som ja, givetvis anslutit sig till Nicke och Nilla. Men efter ett tag så får jag reda på att dessa individer aldrig är med och tävlar, eftersom dom alltid kommer sent, och alltid går tidigt, så dom har liksom insett att även om dom skulle ta poäng, är dom inte med vid prisutdelningen, och kan då inte bli krönt som dagens Turd Bird, den åtrovärda titel vi alla jagar.

Det skramlar till vid slussen, nånting speciellt håller på att hända, det är inte ofta, men ibland kommer det in några exemplar människor till oss att titta på, som åker rullstol, vissa har stora eldrivna rullstolar, med människor som rör sig annorlunda, ja vissa rör sig knappt alls. En oskriven regel är dock att alla dessa människor, och deras sällskap är fredade ifrån spelet.

Dom flesta här, har varit med när betjänterna tidigare har besökt LSS boende och ålderdomshem, och vet vikten av att sköta sig på de här ställena, för dessa människor, har varit med om så mycket mer än alla andra, och förtjänar en snäll och trevlig stund med oss som glädjespridare, mer än en skit i nacken, eller bett eller liknande. Så jag blir snabbt instruerad av Nemo, att här gäller det att sköta sig exemplariskt, lugna och stillsamma rörelser, inga skrik, och absolut inget nafsande, även om flera saker i stolen som han satt i såg både intressanta och delikata ut.

Peter, som han hette som satt i stolen, hade fått en skada när han var liten, så att hans rörlighet i kroppen enbart bestod av att han kunder röra armar, och nacke, han kunde förmedla sig lite enkelt med korta ljud, inget tal, han var helt beroende av sin sjukvårdare, eller vad hon kallades, Susanne, som hade kämpat sig igenom slussen med hjälp av Marie och Jan. Jag flög bort och satte mig på husses arm, husse stog några decimeter ifrån Peter och pratade lite med Susanne. Mest för att ta reda på vad Peter kunde tänkas klara av, och hur vi bäst kunde glädja honom. Husse hade full koll på att vi fåglar var minst lika uppspelta att få träffa en specialmänniska, som han var att få komma och träffa oss.

Jag tänkte direkt, vilken stark människa, att kunna vara här inne, ibland alla dessa intryck, känslor, ja för att inte säga faror som vi faktiskt skulle kunna vara, utan att visa det minsta del av rädsla eller återhållsamhet, tvärt om det lyste glädje om grabben, han log med hela ansiktet, ögonen gnistrade. Enligt Susanne, så har det varit en dröm länge för Peter att få komma till Tirup och hälsa på oss. Förra gången vi var här, så hade Tirup annonserat i veckor, att vi skulle komma på en lördag, men sen ändrades det i sista sekund, eftersom vädret var dåligt och vi kom dit på söndagen istället. Detta hade Susanne missat, så dom hade åkt från Eslöv till Tirup med färdtjänst i onödan, gått runder och letat efter oss, men inte funnit nån voljär.

Så nu när det blev annonserat igen, hade man ringt till Tirup för att kolla att det verkligen var sant, och tagit sig hit, och nu var dom här, berättade Susanne med tårar i ögonen. Peter grymtade medhållande till. Jag har inte tårkanaler, så jag kan inte gråta, men hade jag kunnat, så hade det varit floder längs med ögonen justnu.

Jag klättrar ner på husses hand, husse fattar vinken och frågar Peter om det går bra att jag kliver över och sitter på Peters arm, Peter blinkar, Susanne nickar till medhållandes,och jag kliver försiktigt över. Hela armen på Peter darrar, ja hela han faktiskt, men jag känner att det inte är av rädsla, utan upphetsning, uppskattning, glädje. Jag säger till Swea att komma hit, kallar även hit papih, Gizmo och Loke. Smilla och Nemo kommer dom oxå, och vi tar alla lugnt och stilla plats hos Peter, någon på vänster arm, någon på höger, nån uppe på stolsryggen, någon sätter sig på låret på Peter.

Susanne brister ut i tårar, hon säger, jag har aldrig sett Peter vara så här lycklig, Peter lyser upp ännu mer. Det är tydligt att han kommer att komma ihåg detta för all evighet. Rätt som det är kommer Frank inflygande, ett sus hörs ibland oss fåglar. Frank kan ha lite ombytligt humör, så vi blir alla på helspänn, för det här kan gå åt skogen vilken sekund som helst, och då e de mitt fel som sammankallat själva händelsen. Frank vandrar ifrån höger lår upp till Peters vänstra hand, klättrar upp på den och fäller ut sin solfjäder, och blir så där majestätisk som bara han kan bli.

Men idag gör han det på ett lugnt och melodiskt vis, så det finns helt enkelt ingen känsla av hotfullhet hos honom alls denna gång. Vi står kvar i säkert en kvart, innan vi börjar bli både lite hungriga och rastlösa, vi har fått se något unikt allihop, fåglarna, betjänterna, och framför allt Peter, har med sig ett minne som sent kommer glömmas.