Hem

En skarp, nästan lite frän doft sprider sig plötsligt genom luften, jag tittar upp, husse står borta vid en tunna, strax utanför voljären, med en flaska i högsta hugg, han sprutar ner i tunnan, på några svarta klumpar, ja rätt många faktiskt. Emil som varit i familjen i många år skrockar till lite glatt och säger, Haha, han liknar Kjelle nu, känns nästan som att vi är eller ska till Ullared, Kul, jag skulle vilja träffa Morgan. Poof, husse stoppar ner en tändare och sätter eld på dom svarta kumparna, det skall visst bli mat till människosläktet.

Men vi då ? vi är ju oxå hungriga, Swea, hur e de är du hungrig? ska jag fixa så att matte kommer in och ger oss nått ? eller vill du vänta till senare, Swea puffar till mig, vill att jag ska klia henne lite till, jaha, då får vi väl äta senare, för det honan säger, det e så hanen gör, det vet man ju sen gammalt. Under tiden som jag sitter där och kliar henne i nacken, ser jag ytterligare ett par komma, dom här har 2 fåglar med sig, en ara, och en amazon, såklart ska det komma fler amazoner. Kvinnan i detta sällskapet, (ja jag känner igen båda) verkar ha nånting fastlimmat i vänster hand, och det verkar hjälpa henne med synen för hon har den framför ansiktet hela tiden. Killen, Haidar, heter han, har stenkoll så Emika inte råkar gå in i nåtning där hon  går med denna mystiska apparat i handen. Jag är säker jag sett sånna apparater tidigare, både husse och matte har sådana, men dom sitter inte fast i handen som denna verkar göra. Efter närmare eftertanke så tror jag på allvar den sitter fast i handen för jag har aldrig sett Emika utan den.

Inte för det spelar nån roll, enligt flera av människorna, så gör hon fantastiska dokumentationer av vår tid i voljären med den där apparaten, jag blir bara mest orolig på hur hon klara sig med att ha en hand upptagen hela tiden, måste ju bli jobbigt i längden. Nu går Haidar och Emika bort och hälsar på Husse, och dom andra hungriga människorna som står ute vid grillen, Richard, kommer som en oljad blixt, för att hälsa på de nykomna, Haidar, Emika, Jafar och Zatar. Även dessa fåglar har full koll på  Richard och hur snäll han är, så dom flyger direkt bort och hälsar på honom, resten av människorna samlas runt paret för att hälsa dem välkomna, ja dom verkar vara ett härligt gäng dessa människor, för dom är altid måna om att alla ska känna sig välkomna och väl mottagna, oavsett etnicitet eller läggning. Det ända som krävs för att bli välkomnad i denna skara, är att man gillar fåglar, och är trevlig hel och ren.

Efter att ha hälsat på alla (ja det tog säkert 15 minuter) blir både Jafar och Zatar insläppta i voljären. Emika kommer med in med sin fyrkant kvar i handen, den är ständigt mellan oss och hennes ansikte, nästan som om hon försöker gömma sig för oss, kanske leker hon "tittut" men isåfall har hon missat en del, för hon dyker sällan upp och säger orden, hon gömmer sig enbart. Zatar börjar precis som vanligt söka kompis, det gör han varje gång. Jag tycker faktiskt synd om honom, nästan så synd så jag funderat på att låta honom bli min egen kompis, men jag vågar inte riktigt, för Swea kommer nog inte att bli så glad då, Han flyger bort till Emil, Emil som han provat med så många gånger tidigare, och emil, likt papegojan på Kalle Ankas julexpedition, tar ett snabbt steg vänster, och visar med hela sin varelse, att stay the F away.

Zatar ser besviken ut, men inser att det verkar lönlöst och flyger vidare, han provar med dvärgarna, vem vet, det kanske går denna gången, först med Ludde, efter luddes totala apatiska behandling, flyger han runt och testar med Pepsi. Pepsi visar sin vanliga ståndpunkt, att han är inte intresserad på något vis i världen, så det är inte lönt, Ludde som sitter på andra sidan, börjar nu engagera sig och bli stöddig (ja han är gärna lite tuff när han e på avstånd). Zatar kollar in dom gröna i stoppljusskaran, inte dom heller lyfter en fjäder för hans närvaro, solisarna är det inte ens lönt att närma sig, Smilla och Frank, inte att tänka på, Papih, näe inte där heller. Finns det ingen som gillar mig, ingen som kan tänka sig att prata med lilla mig, Jafar svarar, lite torftigt, jo ja, Zatar fnyser till, ja men vi brukar ju umgås, jag vill träffa nån ny, KOM IGEN NU skriker zatar lite hest, och plötsligt, hörs det ifrån Humlet, Au mehn AUKAJ Dåu, Zatar tittar bort, vem sa det ? han tittar på mig, jag tittar tillbaka lika förvånad, kan humlet prata, och om det kan prata hur i bövelen lärde den sig låta som dom där konstiga göteborgarna?

Det blir helt tyst, alla undrar vad det var som hördes, Meh kom hear dau, e du go elle? kom det ifrån det gröna nu, det är ganska svårt tycker även jag, att förstå vad som sägs, zatar verkar sitta där med näbben som en fågelholk, totalt oförståendes på vad som sägs, och varitfrån det kommer. Emil (som kommer ifrån Göteborg från början) grymtar till ifrån sin sittplats, zatar, det är dig han pratar med, amazonen som sitter där i humlet, han kallar på dig, han kan tänka sig bli din vän, men han vill att du flyger dit, för han trivs i humlet. Ja när man tittar lite närmre, så sitter det faktiskt en liten venesuela amazon i det gröna, hårt maskerad bakom blad och kvistar, och kallar på zatar, Zatar som nu uppfattat  vad som håller på att hända, blir så exalterad att han nästan okontrollerat flyger bort mot humlet, smäller med full fart in i burgavlen, hela buren rycker till det skallrar i huvudet av ljudet och vi hoppar till lite av chock allihop. Goja som han heter,  skriker till, och flyger bort till mitten av voljären och sätter sig på en av balkarna, Jädra halledönare, du e la heltossi! skriker han till Zatar.

Zatar blir lite förnärmad, inser sitt misstag och flyger försiktigt, nästan lite försynt, till andra sidan av samma balk som göteborgaren, sätter sig ner, tittar lite längtansfullt på sin blivande kompis, tar ett steg mot, ett till, ingen reaktion, några steg till någon minut senare e lyckan total han sitter brevid sin nyvunnena kompis, inte nog med det, han får klia honom, och han blir kliad tillbaka. Livet leker och solen skiner, det finns INGET som skulle kunna göra denna stund bättre!