Hem

Ja, snacka om tryck, det börjar göra riktigt ont i magen, jag måste hitta nånting att släppa mot snart, annars så kommer det komma endå, och då finns det risk att man blir helt poänglös. Efter en stund, verkar det som om mina böner kommer att besvaras, för in kommer en kvinna och hennes son, sonen är en rödlätt liten fräknig unge med träningsbyxor, och upptill har han en matchtröja. Damen har en hålsmönstrad vit stickad tröja, ser ut att vara i ull, en röd blus under och till det bär hon vita byxor, som går precis ner under knäna. Hon verkar ha haft gott om pengar, för hon har fyllt ut både uppe mitten och nere, för dom här formerna, har jag bara sett när husse tittar i sina undanstoppade tidningar.

Damen ställer sig först och pratar lite med paret Jönsson, och går sen vidare in i voljären och tro det eller ej dom kommer båda bort till mig. Den rödlätte ungen, verkar vara en riktig spjuver, för han har redan retat gallfeber på Frank när han var hos Jönsson, och nu höll han på att försöka få igång Harry som satt hos Amanda och pausade, i lagom räckhåll för att kunna dra honom i stjärten, passade han på flera gånger, när mamma inte såg.

Tillslut, så fick Sally nog, som sett strapatserna lite på avstånd, och hon gjorde slag i saken, hon flög bort och satte sig på amandas andra axel, bockade fram huvudet, så som hon brukar göra mot husse, och precis som husse, så trodde slynglen, att Sally jättegärna ville bli klappad, och strecker fram pekfingret. Sally väntar till precis rätt läge, sen hugger hon till, och klämmer till fingret det hårdaste hon kan, mitt över nageln. Hon håller tag enda tills ungen drar smärtsamt tillbaka sin hand, skrikandes och börjar direkt skrika på mamma om hur ont han har och hur elaka fåglarna är.

Husse skyndar till undsättning, försöker ta reda på vad som egentligen hände. Ungen ljuger för mamma och säger att han minsann inte alls gjort nånting, utan fågeln bara attackerade, nånting som husse självklart inte tror på, men ibland är det inte lönt att ta vissa strider, utan han ber om ursäkt till mamman, för det som inträffat, och ber henne kolla grabben om det behövs plåster eller så.

Grabben släpper ett hånflin mot Sally, lite med känslan av att hoppas du får ett ordentligt straff nu när jag lurat husse, men husse och jag ser det hela, så sally kommer inte få några bannor, trots att husse indikerat detta till damen. Grabben behöver inget plåster, framför allt vill han inte ha plåster när det visar sig att vi bara har plåster ifrån Moderaterna i Landskrona, kvar i väskan. Då funkar det helt plötsligt med bara en bit papper.

Husse och damen fortsätter prata. I början uppfattar jag inte var som sägs, utan jag börjar klättra på husses arm, liksom för att visa att jag vill över till damen, jag vågar inte flyga över, för risk för vad som ska hända om jag landar, har jag nu hittat en sån här måltavla som jag gjort, så måste jag ju lyckas lägga min bomb på rätt ställe och på rätt sätt, så jag får ut så mycket poäng som möjligt. Efter en stund, uppfattar botoxdamen att jag vill komma över, och sträcker fram sin hand, jag kliver raskt över, passerar armbågen och rakt upp på axeln. Nu hör jag diskussionen mellan husse och damen mycket bättre oxå.

Hon berättar att hon jobbar på ett resque center för fåglar, i holland, men är hemma på besök i sverige, och kom hit här på tirup av en slump.Hon berättar för husse om hur hon räddat en likadan art som jag ifrån ett riktigt dåligt förhållande i holland. Hon hade varit ute och hjälpt sin kompis att ta hand om ett par förrymda hästar, som fångats in i en gård, och när dom var där, så hade dom hört nån ropa ifrån ett mörkt rum borta i högsta delen av stallet.

Dit gick bara ta sig upp med en ranglig stege av trä, så det var nästan lite med livet som insats, som hon hade fått klättra upp där, enbart för att hitta Hubert, en 35 årig Harlekin Ara, som satt i en bur som var kanske 1x1 meter stor, helt plockad och totalt urmagrad. Jag ville inte lyssna längre, den här människan verkade helt supergod, och det kommer bli jättesvårt för mig att fläcka ner henne, med gott samvete, jag ser mig omkring försöker få tankarna på annat, så jag inte behöver tänka på vart jag sitter och var jag ska sikta.

Då ser jag Papih, vara nere på marken, han har kommit in i sitt skosnörebitar mode, och jag ser att han siktat in sig på ett par vita skosnöre på en 16årig kille ifrån Hurva. Killen står och pratar med matte Tall, håller för närvarande Loke och verkar ha det allmänt trevligt. Papih, smyger, mellan stövlar, trädgrenar, grästuvor med mera, stillsamt för att komma åt dom åtråvärda skosnörena framför honom.

Men det lurar en fara framför honom. Killens kompis, som verkar vara en riktigt ful rackarunge, har observerat Papih är på väg, han vet inte Papihs planer för det är bara vi fåglar som förstår Papih så tydligt, men han gör sig ändå beredd att sparka till Papih när han kommer inom räckhåll. Papih är helt uppe i sin jakt, han stannar upp lite då å då, för att visa att han inte är på något speciellt mission, men smyger sig närmre och närmre sitt mål, dom vita skosnörena.

Det är ju egenligen inget elakt som Papih e ute efter att göra, utan han vill leka med dem för han tycker dom ser spännande ut. Den elaka killen, gör sig redo, det är inte långt kvar nu innan papih är inom räckhåll. Salvinisarna försöker varna papih med några skrik, men tyvärr så är det lite som att skrika vargen kommer, för ingen lyssnar direkt när dom skriker, för det är så vanligt. Papih hör förmodligen inte ens varningarna.

Nu har han kommit inom räckhåll för den elaka killen, ungefär 30 cm kvar innan han kan leka med snörena. Elaka killen har typ armyboots på sig, och tar nu tag i ställningen han står vid, flyttar över vikten på sitt vänsterben, och laddar med högerbenet för att sparka till Papih så hårt han kan. Ingen av oss förstår egentligen varför killen gör detta, men det skrämmer oss alla. Skulle denna fot träffa illa på papih, kan det knäcka både vingar och bröstkorg, och kanske tillochmed döda honom, och det förtjänar han ju inte bara för att han jagar lite skor.

Foten viner genom luften, med en fruktansvärd hastighet närmar den sig en intet ont anande Papih som tittar mot andra hållet, varje tiondel, verkar röra sig i ultrarapid, allting går jättelångsamt, förutom foten som rör sig i ett rasande tempo och enorm kraft mot sitt mål. Jag vill sluta ögonen, och inte se vad som händer, men jag kan inte, jag ger upp det högsta skrik jag nånsin gjort, men ingenting verkar rubba killens bestämdhet. Det är inte mer än millimeter kvar mellan fot och Papih när killen plötsligt faller handlöst bakåt, rätt ner i marken, och hamnar under stöveln på Jan.

Jan som har sett det hela, precis i rätt tid, drar  tag i grabbens öra sliter honom ner mot marken, och kastar honom mot densamma. När killen landar på marken, ryter Jan till "Vad i helvete håller du på med", sen kommer det en hel del svordommar som jag inte får meddela vidare utan att bli anmäld själv. Slusspersonalen, kommer in, med millitärisk precision, tar dom tillsammans hand om killen håller händerna bakom ryggen och handgripligen kastar ut killen ur voljären. Kom för fan Aldrig hit igen, för då nackar jag dig, hörs det ifrån någon av betjänterna. Papih börjar förstå vad som kunde ha hänt, och lommar snabbt bort till Mattes fot, klättrar upp och sätter sig tryggt i famnen på henne.

Lite störda, men snart kommer husse och botoxdamen igång med sin diskussion igen. Jag har fortfarande lite ont i magen, dom fortsätter prata om den här Hubert, och hur hon fått ut honom ur buren, och klättrar ner för att ta med honom ut ur stallet och iväg från sitt fängelse. Jag sitter där och laddar, har precis ställt in mitt sikte, backat upp min stjärt, så att jag med säkerhet kommer att kunna lilafläcka både håltröjan, och byxorna.

Jag inser att jag kommer att få dåligt samvete, men vad gör man inte för att vinna, så jag tar i, spänner mig det värsta jag kan, sen i ögonvrån ser jag den rödlätte snorungen i sin ljusblåa matchtröja och kommer ihåg vad han försökte göra mot Harry, min flockmedlem, tycker jag mig höra någon nynna på en sång, "Om jag hade vingar som örnen, och vaknade med Diarée". Jag ser  dom vita bokstäverna på killens tröja "MFF," så låter jag mig explodera fullständigt, tömmer hela min uppsamling, över killen, hans hår, fräkniga ansikte, stöddiga leende, men framför  allt hans matchtröja. "då skulle jag flyga till Malmö, och skita på allt som jag ser" fortsätter låten i mitt huvud.

Tröjan och killen är helt blålilagrön, jag ler stolt, känner jag gjorde ett bra val för ungen va rätt stroppig, vänder mig mot Domarkalle för ett utlåtande. Tyvärr är Kalle helt ointresserad av fotboll, så jag får inga specialpoäng som jag hade hoppats på, men 12 färska poäng lyfter mig upp på en säker andra plats iallafall, med flera timmar kvar tills dagen är slut.