Hem

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Klockan verkar närma sig tolv, det kan man se på antalet individer som betjänterna lyckas få in så vi kan kolla på. Nu är det inte ens en kö in, utan tvärt om det börjar bli lite glest. Richard och Emma, ja jag vet jag inte rapporterat så mycket om dom idag, och det beror på att jag har varit mycket med andra idag, och så så klart att husse håll mig kopplat så jädra länge, dom kommer bort och säger Hejdå, eller som Richard vänder det till var gång Emma säger Hejdå, På återseende, vi kommer tillbaka om några timmar. Dom skall iväg och grilla med några vänner, nånting som var bestämt långt innan denna träff blev av stapeln.

Dom är några lustiga filurer, dom där två, för vi är tacksamma för varje minut som dom lägger ner med oss, men om dom, som i detta fallet inte kan medverka till 110 %, ber dom tusenfalt om ursäkt och nästan skäms när dom går iväg. Vi ser det som en heder att dom ens vill vara med oss, när dom inte har några fåglar alls. Pepsi tillexempel, är jätteglad för Richard, för det finns ingen, absolut INGEN som gosar så mycket med honom som familjen Skutt. Kanke måste säga familjen Almgren, för husse hade kallat dom skuttarna, och då hade han fått bannor, så Familjen Almgren menar jag såklart.

Nu när det blev lite glesare med folk att studera, så kommer våra betjänter in och passar på att servera oss lite mat av olika slag. Vi har lärt oss att vara lite kräsna i detta läget, för väntar vi lite, så får vi nästan vad vi vill och pekar på, inte helt men nästan iallafall. matte kommer fram med en skål med fröer, dom vi brukar äta hemma, jag sitter på samma pinne som Swea, så givetvis får hon smaka först. Hon tittar ner i skålen, sänker ner näbben, längst ner i botten på skålen, och sen rister hon till, nästan så hårt att matte tappar skålen, och det stänger fröer över flera meter runt om. Matte blir jätte irriterad, och säger till Swea på skarpen, för att visa att det inte är OK att göra så, så kommer skålen över till mig. Jag tittar lite nervöst på Swea, hon ser jättesur ut, så jag vågar helt enkelt inget annat än att titta bort ifrån skålen och vägra ta mat jag med, jag är hungrig som en varg, men hellre hungrig än ovän med Swea.

Matte ger upp efter en liten stund, sätter ner skålen med fröer, och går och hämtar äpple. Sedär, det funkade denna gången med. Både jag och Swea får vars 3 äppelbitar, det räcker gått en timme eller så innan vi behöver äta igen, och äpple är gott, så detta var ett bra val. Runt om i voljären äts det, vissa får frukt, andra får pellets, Ziggi tigger till sig en bit bröd.

Bland frukterna, är det äpple, banan, vindruvor, jordgubb och melon som är vanligast. Dom flesta betjänterna är noga med att bara ge bitar som vi kan hantera, så det inte blir så mycket spill, och som hamnar på marken, det är oxå viktigt att vi får bitar som vi klarar av, så att det inte blir så att vi äter från samma frukt, flera fåglar, eller dricker från samma skål, då minskas risken med att vi skulle kunna smitta varandra med nånting vi kanske inte ens vet att vi har. Men det slarvas ibland, och då kommer det ut äppelhalvor, som äts på till stor del, och sen tappar nån det på marken, nån välvillig människa tar upp det och råkar då ge det till nån annan flocks fågel. Detta är svårt att undvika, om inte alla följer samma hantering.

En annan flocks betjänter går bort och pratar med mina betjänter, och sen går dom iväg, för att äta. Detta är jättebra, för nu är det säkert så då att vår matte och husse, skall hålla koll på både vår flock och deras, vilket gör det nästan omöjligt för dem att observera precis allting. Då blir det svårt för dom att se vem som gjort vad. Jag sitter fortfarande och håller inne morgondumpen, med extra blåbär, det börjar bli jobbigt nu, så jobbigt att det gör ont i magen när jag flyger, så måtte det bara komma nån väldigt snart värdig av min avlossning.

Jag ser mig omkring, och får uppfattningen om att fler i min flock har fått samma uppfattning, även någon i flocken som vi nu passar, verkar ha fått upp ögonen för den bristande bevakningen, så nåde den som kommer in nu och motsvarar ett poänggivande signalement. Det tar ett tag, kanske 20 minuter, sen börjar det strömma till människor igen, inte så det blir kö till slussen, men det är lite mer ständig rörelse iallafall. Först att komma in, är en kille ifrån Tommelilla, han bär en blå halvblank jacka, med reflexrevärer på sidan, och matchande byxor. Han ser ganska underlig ut måste jag säga för det är den ända människa idag som vi sett med regnkläder.  Visst, det har kommit några moln på himmeln, men inte så man behöver vara rädd för nån störtskur. Hah, rädd för störtskur, veka människor, störtskur e ju bara nice, det är ju som att få duscha i det fria, det tycker vi är jättehärligt.

Gubben i blått rör sig genom voljären, han går bort och tittar på Kalle, kollar in Pepsi och Ludde lite där dom sitter och putsar varandra, sen tar han en runda runt sittpinnarna i mitten, kollar in gråkorna, alla tre sitter där nu, Kabo, Sally och Harry. Jag måste säga jag blir riktigt konfunderad, för nu sätter Archie och Ella sprätt, utan ett ljud ( ja även detta är ovanligt ) hoppar dom ner från sin plats där dom suttit nästan hela dagen, hörnet där repet är fäst, och dyker för att komma upp i en lagom bra höjd, likt 2 jaktplan sveper dom över marken, mot ett givet gementsamt mål, den blåa mannen, dom kommer inflygande i maghöjd, stiger något och i precis rätt höjd släpper dom av vars en bomb som träffar mannen rakt i bröstet.

Det är inte många andra som kan lyckas med denna bedriften, att släppa ett flygdropp skall till rätt mycket skicklighet, framför allt att lyckas göra det så i synk som dom här gjorde det, utan att vingar slår i hopa, utan att vika ivägen för varandra. Bomberna träffar mannen med en sådan kraft att dom båda två splittras mot mannens blåa jacka, det blir två stycken grönbruna ganska stora fläckar på mannen som står kvar helt förskräckt med hakan tappad och undrar vad det egentligen var som hände, efter dom båda vikt av, åt vars ett håll, gör dom en 180 sväng och återvänder till den plats på repet som dom utgått ifrån. Det hela verkar väl inövat, och utfördes med en enorm skicklighet.

Ella tittar på Archie med beundran i blicken, och Archie återger detsamma tillbaka. Det går ett sus bland dom andra flockarnas medlemmar, ja även i vår flock, suset går över till småsnack, ett sorts muller av olika röster börjar ta form. Vad var det egentligen som hände, och hur skulle domaren bedömma detta. Gubben iblått, stängde munnen efter någon minuts tid för återhämtning av chocken, torkar bort fläckarna med en bit papper han hade i ena fickan, ser lite förnärmad ut och går ut ur voljären.

Nu ökar ljudvolymen i voljären, snacket tilltar och alla vänder sig emot Kalle som nu skall förkunna poängen för insatsen. Efter en stunds överläggning med sig själv kommer resultatet. Salvinisarna får vars ett poäng, detta för en lyckad och väl utförd flygning med lyckat resultat, borde egentligen ge minst vars 4 poäng, men det blev vars 3 poängs avdrag att slösa en sån stor och fin avlösning, på en jacka av Polyuretan, där det finns mindre än 1% chans att nånting stannar kvar, ens efter en avskakning av hand, än mindre lite papper. Ella tittar argt på Archie, hur f.n kunde vi välja denna måltavlan, hur tänkte du, självklart så var det mannen i huset som fick skullen när det gick åt pipan, dom bor ju ihop.

Genast kunde man se ett större mellanrum mellan salvinisarna än man gjort på hela dagen innan. Själv så lät jag bli att skratta, jag rörde inte en min, jag satt och koncentrerade mig för att inte råka släppa min egen bomb helt utan nytta, för det började bli nära nu, riktigt nära.