Hem

Husse börjar röra sig otåligt, nu är goda råd dyra, jag vet vad detta betyder. Husse hann inte få något kaffe i morse, och nu börjar det märkas, han är på väg ut ur voljären, genom slussen och bort till caféet för att råda bot på bristen. Jag inser att om jag inte omedelbart kommer ifrån husse så kommer jag att få hänga med på denna runda, och förlora viktiga minuter mot dem andra i denna så prestigevärda tävling. Jag gör några taffliga försök, klättrar ner i famnen, biter lite i armen, kliar på nacken med klorna, men detta verkar bara skynda på det faktum att husse måste ha kaffe. Jaha, det e bara att hänga med Daniel, öppnar rappt slussens innersida, och yttersidan glider även den upp som på rels, och så e vi ute.

Husse går bort och tillförskaffar sig en kaffe, bra nu ska den bara rinna ner, och så blir allting lugnt och fint igen. När vi kommer fram till slussen igen, så är det kö in. Trevligt många nya exemplar att titta på. Matte och Swea har kommit ut igen, dom står borta vid ett par, liten bit bort ifrån slussen. Vi lämnar kön och går bort till dem. Matte presenterar dem för husse, Annelie, och tja, jag hörde inte riktigt, vi kallar honom Sven. Hon påpekar att Evert bor hos dem. Evert, hmm det ringer en klocka, det namnet har jag hört förut, det är ingen jag träffat, men både Swea och Sally har pratat om honom tidigare.

Kommer jag ihåg rätt, så nämdes han en dag när vi pratade om att Amazoner som Emil, inte verkade ha speciellt mål i mun, utan var tysta nästan jämnt. Då kunde varken Sally eller Swea, låta bli att argumentera. Evert var en av dom mest högljudda och skrikiga amazoner dom träffat, När dom varit på besök berätta sally, och suttit hos husse och matte, när dom ätit med Gittan, hade evert fört sånt liv att det nästan varit olidligt att sitta kvar utan att ryckas med i skönsången som han körde. Swea erkände att hon några gånger sjungit med, och då hade Sunny hakat på, varpå Gittan hade fått resa sig och lite stämma i bäcken, för att det skulle kunna gå att vistas i lokalen.

Ja, Evert bodde hos Gittan tillsammans med Sunny (blågul ara vi pratat om tidigare) och Vinny, en mordhuvad liten grabat med förstort självförtroende. Evert, som va åldersman i huset, ja förutom Gittan då, var den som bestämde, och det tyckte inte vinny riktigt om, så såfort hon fick komma ut på morgonen, så flög hon direkt upp på Everts bur, och spatserade i demonstration fram och tillbaka tills Evert, som är blind på ena ögat, till slut fick flirr och gav sig efter henne, oftast han hon iväg, men det saknas några tår på ena foten, som bevis på att evert minsann vunnit minst 2 gånger.

Tillbaka till konversationen, Evert, som följt med till Sunnys nya ägare, hade varit där och hjälpt till med Sunnys anpassning till sin nya situation, för att gå ifrån att varit tamfågel, där man fått sova i mattes säng, nästan alltid, till att bli voljärfågel skulle kunna vara ganska skrämmande, så det var ju skönt att Evert kunde följa med och hålla Sunny i vingen. Efter en månads tid, hade Sunny fått flytta ihop med en jämngammal Blågul hane ifrån danmark. Dom hade lite problem med språket i början, men när Evert lämnade, så verkade det som om dom förstog varandra iallafall hjälpligt kroppsspråket iallafall.

När detta skedde, så kände Evert att han blev lite tredje hjulet, så det var ju bra att denna lösningen blev av. Nu bor Evert tillsammans med dessa tillsynes trevliga människorna, och ytterligare en amazon, en hane som jag inte uppfattade namnet på, men som bara var några år yngre än Evert. Och så vitt jag hörde i detta samtalet, så verkade det gå jättebra för Evert att komma in i den nya familjen. Vi står kvar här i säkert över 20 minuter innan husse får tummarna loss att börja gå in igen i voljären.

Jag är nu hyffasat irriterad, av att ha förlorat så mycket tid. Jädra fasoner, så hårt straff för en stackars stråhatt. Väl inne igen, så släpper husse på selen, tar av den och låter mig flyga iväg, jag flyger bort och hälsar lite glatt på Ziggy, vill ju ha koll på konkurrensen, spanar även in Kira som ja, givetvis anslutit sig till Nicke och Nilla. Men efter ett tag så får jag reda på att dessa individer aldrig är med och tävlar, eftersom dom alltid kommer sent, och alltid går tidigt, så dom har liksom insett att även om dom skulle ta poäng, är dom inte med vid prisutdelningen, och kan då inte bli krönt som dagens Turd Bird, den åtrovärda titel vi alla jagar.

Det skramlar till vid slussen, nånting speciellt håller på att hända, det är inte ofta, men ibland kommer det in några exemplar människor till oss att titta på, som åker rullstol, vissa har stora eldrivna rullstolar, med människor som rör sig annorlunda, ja vissa rör sig knappt alls. En oskriven regel är dock att alla dessa människor, och deras sällskap är fredade ifrån spelet.

Dom flesta här, har varit med när betjänterna tidigare har besökt LSS boende och ålderdomshem, och vet vikten av att sköta sig på de här ställena, för dessa människor, har varit med om så mycket mer än alla andra, och förtjänar en snäll och trevlig stund med oss som glädjespridare, mer än en skit i nacken, eller bett eller liknande. Så jag blir snabbt instruerad av Nemo, att här gäller det att sköta sig exemplariskt, lugna och stillsamma rörelser, inga skrik, och absolut inget nafsande, även om flera saker i stolen som han satt i såg både intressanta och delikata ut.

Peter, som han hette som satt i stolen, hade fått en skada när han var liten, så att hans rörlighet i kroppen enbart bestod av att han kunder röra armar, och nacke, han kunde förmedla sig lite enkelt med korta ljud, inget tal, han var helt beroende av sin sjukvårdare, eller vad hon kallades, Susanne, som hade kämpat sig igenom slussen med hjälp av Marie och Jan. Jag flög bort och satte mig på husses arm, husse stog några decimeter ifrån Peter och pratade lite med Susanne. Mest för att ta reda på vad Peter kunde tänkas klara av, och hur vi bäst kunde glädja honom. Husse hade full koll på att vi fåglar var minst lika uppspelta att få träffa en specialmänniska, som han var att få komma och träffa oss.

Jag tänkte direkt, vilken stark människa, att kunna vara här inne, ibland alla dessa intryck, känslor, ja för att inte säga faror som vi faktiskt skulle kunna vara, utan att visa det minsta del av rädsla eller återhållsamhet, tvärt om det lyste glädje om grabben, han log med hela ansiktet, ögonen gnistrade. Enligt Susanne, så har det varit en dröm länge för Peter att få komma till Tirup och hälsa på oss. Förra gången vi var här, så hade Tirup annonserat i veckor, att vi skulle komma på en lördag, men sen ändrades det i sista sekund, eftersom vädret var dåligt och vi kom dit på söndagen istället. Detta hade Susanne missat, så dom hade åkt från Eslöv till Tirup med färdtjänst i onödan, gått runder och letat efter oss, men inte funnit nån voljär.

Så nu när det blev annonserat igen, hade man ringt till Tirup för att kolla att det verkligen var sant, och tagit sig hit, och nu var dom här, berättade Susanne med tårar i ögonen. Peter grymtade medhållande till. Jag har inte tårkanaler, så jag kan inte gråta, men hade jag kunnat, så hade det varit floder längs med ögonen justnu.

Jag klättrar ner på husses hand, husse fattar vinken och frågar Peter om det går bra att jag kliver över och sitter på Peters arm, Peter blinkar, Susanne nickar till medhållandes,och jag kliver försiktigt över. Hela armen på Peter darrar, ja hela han faktiskt, men jag känner att det inte är av rädsla, utan upphetsning, uppskattning, glädje. Jag säger till Swea att komma hit, kallar även hit papih, Gizmo och Loke. Smilla och Nemo kommer dom oxå, och vi tar alla lugnt och stilla plats hos Peter, någon på vänster arm, någon på höger, nån uppe på stolsryggen, någon sätter sig på låret på Peter.

Susanne brister ut i tårar, hon säger, jag har aldrig sett Peter vara så här lycklig, Peter lyser upp ännu mer. Det är tydligt att han kommer att komma ihåg detta för all evighet. Rätt som det är kommer Frank inflygande, ett sus hörs ibland oss fåglar. Frank kan ha lite ombytligt humör, så vi blir alla på helspänn, för det här kan gå åt skogen vilken sekund som helst, och då e de mitt fel som sammankallat själva händelsen. Frank vandrar ifrån höger lår upp till Peters vänstra hand, klättrar upp på den och fäller ut sin solfjäder, och blir så där majestätisk som bara han kan bli.

Men idag gör han det på ett lugnt och melodiskt vis, så det finns helt enkelt ingen känsla av hotfullhet hos honom alls denna gång. Vi står kvar i säkert en kvart, innan vi börjar bli både lite hungriga och rastlösa, vi har fått se något unikt allihop, fåglarna, betjänterna, och framför allt Peter, har med sig ett minne som sent kommer glömmas.