Hem

Dagen börjar lida mot sitt slut, vi har fått se tjocka, smala, dumma, smarta, långa,korta, ja alla typer av människor har våra betjänter lyckas presentera för oss under dagen, vi har alla fått hur mycket kel som helst, vi flesta har fått lite i överkant och börjar känna oss lite trötta och tillbakadragna nu. Själv så känner jag att jag har nog en hel del energi kvar, det är inte alls länge sen jag fick lite melon av matte, och jag kan inte annat än att hålla med husse, hon har rätt schyssta meloner. DommarKalle, verkar även han vara trött, han har flugit ner och satt sig på sin bur, och sitter och gnager lite på sitt mjukisdjur.

I den här delen av dagen, så är det dock han som jag kan tycka har dragit det längsta strået, för oavsett hur trött han är, så måste han vara observant och fortsätta dömma, ifall nån av oss andra får lite energi och lägger in en stöt. För tävlingen är ju fortfarande igång. Emil leder, tätt följt av mig, och på en tredjeplats låg Harry ett långt tag, men för kanske femton minuter sen, så blev han passerad av ingen mindre än Max. Hur gick det då till, ja vi kommer till det alldeles snart. Vi är lite i ett typ upplopp just nu, eftersom det finns fler som vill vara med och tävla om den åtråvärda troféen, men det börjar bli lite ont om måltavlor som ger vettiga poäng.

Tillbaka till Max, Max hade suttit, som han nästan alltid gör, innan för tröjan hos matte, och myst när det kom in en tjej på kanske 25 år (människoår). Max hade sån tur att matte började prata med denna tjej, dom pratade länge och väl, det ställdes frågor som hur gammal e max, vad är hans favoritleksak , vad äter han, ja dom här vanliga frågorna, när det hade pratats en ganska lång stund, så passade max på att klättra ur sin plats hos matte, och över till den besökande tjejen, Besökaren hade en ljus klänning, sandfärgad tror jag man kallar det, hon hade långt ljust hår, hennes läppar var dubbelt så stora som alla andra här inne, och ja vid urringningen så var det ingen brist på storlek heller.

Max satte sig lite snällt på hennes axel, mest för att kolla in om det var ett lämpligt mål eller inte, tjejen föll direkt för hans charm, och lät honom sitta där. Diskussionen fortsatte, storlek på bur osv, tjejen berättade att hon faktiskt hade två exakt lika fåglar som max hemma, men att dom nog inte skulle klara av att vara med på en sån här tillställning, då dom lätt blir stressade av stökiga situationer. Max tittade ner i urringningen på tjejen, och blev helt till sig när han såg att det han hade hoppas på, faktiskt fanns där, det fanns spets, o vit sådan, precis nedanför öppningen på klänningen och spets, hade ju flera + tecken i poängskalan, eftersom det lätt blir fläckar, svårt att tvätta bort, och är ett ömtåligt material.

Bingo tänkte Max, han gjorde några söta närmanden, blinkade lite sött mot tjejen, sen flög han tillbaka till matte, kröp ner i dess urrigning, där han varit från början, blinkade tillbaka till tjejen, liksom kolla vad jag kan, sen klättrade han ur och flög upp på tjejens axel igen. Tjejen stog där helt handfallen, hon tyckte att det såg jättegulligt ut att max ville vara där och mysa, så när Max efter några minuter klättrade ner till dennes urringning, blev det ju absolut inga protester, utan när max väl klättrat ner, krypit in, vänt sig upp igen och stuckit ut huvudet, så log tjejen så stort, att folk som stog nära nästan fick ducka för de stora läpparna.

Max satt tryggt kvar, lite pressad i utrymmet var han nog för det såg rätt trångt ut där han satt nertryckt emellan. Tiden gick, minut för minut, Max övervägde hur han skulle gå till väga, och när, och han lät sig inte stressas utav situationen han satt i.

Då ser jag i ögonvrån, Rödgröna hunden (den som Emil "målade om" tidigare idag) hade vågat sig ut från sitt gömställe i dungen borta vid voljärhörnet där han smetit in tidigare. Så skamsen han såg ut, ja, det va nästan så man tyckte synd om loppeboet, han hade slokande öron, svansen långt indragen mellan benen, och gick lite avvaktande förbi voljären, i hopp om att ingen skulle lägga märke till honom, han var både röd och grön, och hela pälsen var fyld med löv och bark, för uppenbarligen hade han försökt skrapa av bajs och färg, mot marken inne i buskaget, men det hade inte gått speciellt bra.

När husse har suttit och surfat på kvällarna, så har det ibland dykt upp någon sån där rumänsk gatuhund. Dessa såg ut att leva lyxliv jämfört med denna stackars krakes nuvarande situation där han desperat försökte undvika upptäckt. Han kom inte mer än 5 meter innan några av oss inne i voljären uppfattat hans närvaro, och bestämde sig för att straffa honom för alla gånger tidigare han skrämt oss, och utbördade en öronbedövande skrikkavalkad, så att allting stannade upp och alla, ja jag menar alla, tittade på den stackars jycken som bedrövligt försökte sjunka genom marken.

skrikande gjorde nästan så att Max tappade fattningen, han ramlade ner några centimerter i glipan, och i några sekunder var det frågan om han ens fick luft där han satt inklämd och pressad. Men han kämnade sig upp igen, och snart så satt han med huvudet uppe, klorna fast i urringningen, redo att utföra sin akt. Han piper till, mest för att Domarkalle skall uppfatta vad som händer, och sen så trycker han till, samtidigt som han reser sig, och flyger upp och sätter sig å tjejens huvud.

Under hela transporten så lyckas Max med en ofantlig bedrift, hur det kan komma så mycket "material" ur en sån liten kropp är för mig helt ofattbart, men han lyckas med att lägga på spetsbhn, urringningens insida och utsida, det stänker lite ner på klänningen, under tiden han passerar tjejens ansikte släpper han lite på hennes uppblåsta läppar, lite fastnar i ögonfransarna, och en hel del lyckas hänga med ända upp i håret. Det är en majestätisk bedrift han gör:

Tjejen som tidigare varit ganska stöddig i sitt sätt, självsäker och dömmande mot Max matte, och försökt få det till att låta som att hon hanterade sina solisar bättre än Maxmatte, står helt plötsligt lika skamset handfallen som Rödgröna hunden, och bara gapar efter andan, i försök till att hämta sig ifrån den chock hon precis befinner sig i. 11 poäng blir resultatet när Kalle räknat färdigt. Starkt jobbat Max rätt upp på tredjeplats, ifrån ingen stans.

Det tar säkert 5 minuter, innan tjejen hämtat sig från första delarna av chocken hon befinner sig i, och ytterligare några minuter innan hon verkligen förstår vad som hänt. Hennes ansikte går från hudfärgad till illröd, hon rister på sig, av ren ilska och förnedring, vänder på klacken och struttar argt därifrån. Fi för, ja kommer aldrig att sätta min fot här igen, skriker hon när hon passerar PP på vägen ut ur voljären. Max, som är tillbaka på mattes axel får en liten klapp på huvudet, och matte säger, bra jobbat max, hon förtjänade detta så stroppig och jobbig som hon var. 

Dagen börjar lida mot sitt slut, husse börjar gå och plocka ihop saker, först lite skräp som ligger slängt lite överallt, sen så plockas det ner lite av sittpinnarna, betjänterna börjar förstå vad som är på g, och dom börjar fånga in oss, vissa av oss får sele, vissa får bur, och precis när klockan slår 16 så bestämmer sig betjänterna för att nu är det slut för idag, och voljären packas ihopa. Här ser man verkligen vilket väloljat maskineri detta har blivit, för från början till färdig rivning, och nerpackat i låder, går det inte mer än max 10 minuter.

Det tar nästan längre tid för husse att gå å hämta bil och släp, än vad det tog att packa ner. Medans betjänterna håller på med nerplockningen, så passar vi fåglar på att avrunda tävlingen och det är ju ingen hemlighet vem som vann, men Kalle harklar sig, och utnämner stolt Emil till 2024 Tirup Turd  Bird  .

Vi stämmer upp i en fanfar för Emil, nånting som alla betjänterna uppfattar som bara skrik, men vi vet vad det betyder. Det packas in det sista, det tackas fram och tillbaka mellan de olika betjänterna, och sen så är det dags att åka, dagens äventyr är över, och det enda som återstår är resan hem, lite mat och sen MYSA MED SWEA..... I morgon är en annan dag, hoppas den blir iaf hälften så bra som denna, så får man vara nöjd.